Quitting is not an option

Redan under mina sista tävlingar det här året började jag smida planer för nya äventyr och mål som jag ska ta mig an under 2014/2015. Att konstant ha utmaningar är det som driver mig framåt i min träning, precis som alla andra. Och när ett mål är nått kan man flytta gränsen ytterligare för att klara av nästa.....

Ni som följt min blogg under detta året vet att jag tidigare berättat om mitt knäproblem. När jag var 18 blev jag allvarligt sparkad rakt över mitt vänsterknä utav en häst. Läkarna gjorde inget åt den skada som uppstod redan då utan tyckte gott att jag kunde leva med uttänjda ledband. Min sjukgymnast var mycket skeptisk till deras beslut och det tog nästan 10 år innan jag låg på operationsbordet. I maj 2011 utfördes min första operation då läkarna drog åt de uttänjda ledbanden samt gjorde en rejäl shaving av brosket i knät (såg ut som tentakler....). Rehaben gick bra och jag var igång väldigt fort igen, men att försöka verkade som en omöjlighet, små korta intervaller emellanåt fungerande men inte mer. Under vintern blev det sämre och jag kontaktade läkaren igen. Hans svar var enkelt... "-Du får ju göra andra aktiviteter än att löpa." Detta var inte svaret jag ville höra, efter mycket diskussioner om vad vi kunde göra åt problemet togs ett nytt beslut. Exakt ett år senare i maj 2012 låg jag på operationsbordet igen. Ytterligare en shaving utfördes.

20% mindre brosk i mitt knä innebar nu en betydligt mindre chans att någonsin kunna springa igen. Smärtan var borta men jag visste vad det betydde att inte ha något brosk. När jag ivrigt frågade läkaren om vad han trodde om att bygga upp muskulaturen för få stöd runt knät och börja springa någon gång i framtiden sa han bara "-Du kommer aldrig springa igen Louise."

De som känner mig vet att jag är envis som få och har svårt att acceptera ett nederlag. Mitt mål var att kunna springa igen. Mängder med rehabövningar och styrketräning har gjort att jag under detta året kunnat springa små kortare sträckor. Jag jobbar fortfarande med vissa rehabövningar för att stärka upp muskulaturen och märker sakta men säkert hur det går framåt. Nu kan jag springa kortare sträckor utan att få ont! För att benhinnor och knä ska hinna med och inte bli överbelastade springer jag små intervaller med löpning och gång. Ju längre veckorna går desto mer löpning och  mindre gång ska det bli.



Vad är då målet/målen? Jo, först ut är Tjurruset i Karlstad och som tidigast Luciapokalen. I bodyfitness är jag nog mer inriktad på vårtävlingarna 2015, behöver bygga en hel del innan. Men, man ska aldrig säg aldrig. dessutom har jag ett spännande möte framför mig i januari så vi får se vad det blir för planer inom bodyfitness för mig. Först ut är Tjurruset! En lerig hinderbana helt i min smak!!!

Varför berättar jag då denna story igen? Jo för att du aldrig ska ge upp! Ibland kan det bara ta lite längre tid att nå våra mål men ge aldrig upp. Min läkare hade helt fel; jag kan visst springa igen! Det gäller bara att fokusera på rätt saker och aldrig lägga sig ner för att självdö vid minsta motgång. Hinder är till för att ta sig över...