Jag springer!!!

Äntligen!!! Efter snart ett års tid springer jag intervaller igen! Vilken känsla, och seger, det var att idag klara av 20 minuters rejäl intervall löpning. Efter att ha gått igenom två knäoperationer, på ett och samma knä har det varit minst sagt tufft. Jag har aldrig varit någon löpare, men intervaller gillar jag, att få springa mer explosivt och pressa sig själv....under en kort period ;) Har aldrig varit och kommer aldrig bli en långdistanslöpare då jag alltid haft och kommer troligtvis alltid ha problem med mitt ena knä.
För snart två år sedan gick jag igenom min första knäoperation där ett ledband stramades åt och en så kallad shaving genomfördes (knät rensades på brosk som såg ut som tentakler). Våren och sommaren bestod av rehab, en himla massa crosstrainer eller cykel för att få konditionsträna och balans samt styrketräning. På sensommaren tog jag mina första löpsteg igen och var lycklig över att kunna ta mig runt en slinga på 2.5km utan problem. Hade jag motvisat läkaren? Skulle jag kunna springa igen? Jag var ihärdig med all form av träning och såg fina resultat. Alla var fascinerade över hur snabbt och bra jag återställdes (en tränad kropp återhämtar sig snabbare...) och jag svävade på små moln. Helt plötsligt vände lyckan, jag kunde inte ta ett löpsteg och jag som ändå inte löpte mycket, kanske varannan vecka pga att jag var rädd om knät. Bakslag. Förtvivlat backade jag i träningen, vilade från hård belastning och gjorde allt för att komma igång igen men det gick bara inte. Det kraschade sådär "härligt" i knät precis som innan operationen. Hösten kom och jag kontaktade min ortoped igen. Han undersökte knät, frågade om mina problem och sa bara; "-Enklast är ju om du helt enkelt inte springer och anstränger knät." Jag blev helt stum! Här satt jag, en tjej på 28 år som jobbar och lever träning (vilket han visste), och får beskedet att jag kanske borde vara mer stilla?! Stum och förvirrad lämnade jag mottagningen med ett löfte att jag skulle prova att rehaba ett tag till. Så fort jag kom ut på parkeringen forsade tårarna ner. Inte springa? Inte få någon som helst hjälp? Dagligen led jag av smärta, kunde inte ens gå rakt ner för trappor. Sluta träna????
Envis som jag är satt jag hos läkaren igen 3 månader senare (då jag äntligen fick en tid). Den här gången hade jag mer skinn på näsan! Läkaren hade mumlat om en ny titthålsoperation gången innan men sagt att det inte var någon idé. Nu stod jag på mig. Något stod ju inte rätt till i mitt knä, även efter månader av rehab. Sagt och gjort fick jag en operationstid och i maj 2012, exakt ett år efter första operationen, rullades jag åter in i salen. Det blev en till shaving vilket betyder att jag nu idag har 20% mindre brosk i knät. Detta har dock lett till att det emellanåt skaver och knäpper i knät pga att jag under 10 gått med denna skada och fått försvagad muskulatur på insidan av knät. Denna muskel tränas nu flitigt för att stabilisera upp knät igen och förhoppningsvis minska de problem som ibland uppstår med mitt kära knä. Får fortfarande välja vilka aktiviteter jag kan utföra då allt inte fungerar. 
All denna träning av muskulaturen kring knät gav resultat idag! Och läkaren som sa att jag aldrig skulle springa igen! Som sagt, jag är envis och har bestämt mig för att jag visst ska kunna springa igen och se, det gick ju hur bra som helst. Klart att jag mjukstartat med detta under en längre period men idag var dagen då jag sprang helt utan skydd och kände att allt höll. Jag kände hur musklerna samarbetade i det höga tempot och hur jag lätt trampade på :) Snabba, starka ben på löpbandet! Nu får jag leva lite på detta några dagar och testa med ett till sådant pass nästa vecka. Gäller att skynda långsamt så varken knä eller benhinnor tar stryk. Men vilken seger!

Alla kan, det gäller bara att vara lite ihärdig ibland ;)
Louise